Nu har stunden kommit som vi fasat för. Hundgården är tom. De små skallen har tystnat. För alltid.

Den här resan har varit en av den mest omtumlande någonsin. För oss har det inte handlat om ett gäng valpar utan tolv stycken riktiga vänner. Riktiga hundar med känslor och personligheter.

Först hade vi svårt att läsa av dem eftersom de var så många, men under veckorna som gick växte en speciell relation fram till var och en.

Agnes var den lilla näpna tjejen som helst ville sitta i knäet och mysa. Minst av alla men med aptit på både livet och matskålen. Markus favorittjej. - Jag ska vakta henne med mitt svärd, sa den lille riddaren varje gång någon kom för att se på valparna. Till slut hamnade Agnes i Halmstad.

Angela med pricken vid ögat. Så söt. Alltid glad och framåt. Knäsittare hon också förstås. Först med att lätt hoppa upp på soffan och se till att ta plats hos den som satt där. Nu tar hon säkert sin Ambullkompis plats, ben och matte i besittning uppe på Hökensås.

Anni... ja... hon fick sitt namn av vår egna Anni Andersson. Det vill säga ett riktigt yrväder. Tuff och framåt men med ett mjukt och alldeles underbart inre. En alltid lika glad och go tjej som man bara vill krama. Anni bor utanför Göteborg och har sällskap av en Amstafftik som får passa sig för bakhåll och bett i svansen.

Sedan har vi Annelie... Karin och Emilies favorit. Som nu också bor hos dem i Skövde. Allergier och livssituationer till trots. Den här valpan lärde sig i tidig ålder vikten av att göra sig oemotståndlig. Det lönade sig. Hela familjen har blivit biten av henne... både kärleksmässigt och fysiskt.

Annika var den sista att lämna boet. Konradrumpan och Dorisansiktet. Busig som liksom de andra men ändå sökande efter kontakt och kärlek. Inga problem för den här tjejen att lägga ikull killarna. Eller oss, känslomässigt sett i alla fall. Annika har flyttat till Göteborg.

Anita. Anita. Anita. Connys tjej. Anita med den morska uppsynen och fåniga fläcken på stumpen. Anita som ylade tills hon fick som hon ville. Anita som följde med till Grevagården och förförde sina nya ägare som hon förfört oss. Anita som är en sann rulvmutation... Anita som bor i Eskilstuna där hon redan tagit över gården.

Killarna då? Jodå... vi minns dem också!

Pipas som senare blev Angus för att till sist bli Kasper var redan från början en stor härlig Konradbest. Även han har dragen av en gråsten och kan prestera ett gutturalt läte som bara kan nedärvas från Konrad. Tja... Doris hon kan hon också... Kasper förförde Anni... yes... nu kanske hon blir hemma ett tag!

Adolf var den lugnaste i högen av valpar. När han hade lust att leka, så tog han tag i någon att leka med. När han ville sova, gick han in och la sig själv om han inte hittade en lämplig hög av polare att lägga sig på. Adolf kallas numera Bamse och bor i Södertälje. En bamsebjörn är han verkligen och kommer säkerligen erbjuda sina nya ägare ett och annat skratt med åren.

Arnold alias Tjoffa var en av de absolut rulvigaste rulvarna av dem alla. När han inte fick som han ville nöjde han sig inte med att yla. Han gick också resolut iväg och satte sig med ryggen vänd mot oss. Allt i protest. Vem kunde motstå honom? Inte vi i alla fall. Nu har han en Sharpei tjej och bor på Gotland. Vilken lyckans ost!

Albin var redan från början kullens doggigaste dogg... med slokande ögon och massor av skinn blev han snart mångas favorit. Tuff i leken, men ändå lite mildare än många av sina tokiga systrar. Ville helst sova i knäet och pep så snart man lämnade honom. Albin bor i Farsta och har ett par Cocker spaniel vänner.

Alfons var siste killen att lämna gården. När matte blev sentimental och fånig och satt och grät ute i hundgården, tog han sitt ansvar som man och tröstade. Viftande svans och bakfällda öron ledde till att ett speciellt band knöts. Som tur är hamnade Alfons ända uppe i Norrland ihop men en Amstafftjej och en kullsyster med Doris.

Axel den lille stubbisen med fläcken på ögat. Så otroligt glad och positiv hela tiden. Alltid med på bus eller en stund av kärlek. Axel bor nu i Göteborg ihop med en schäfer som han säkerligen redan har snott benen för. Eller kanske sovkorgen.