Har man en gång stött på en amerikansk bulldog som är som av det där ohängda byrackeslaget som gärna bökar i jorden, går på små egna promenader eller ligger och drönar i en hög någonstans - då gärna i bästsoffan eller en nybäddad säng - sätter det sin prägel. Antingen älskar man kräken eller också vill man absolut inte ha med dem att göra.

Vi här på Lingården ha i nuläget tolv stycken bestar av det här slaget vilket osökt leder till slutsatsen att vi i alla fall inte kan leva utan dem.

Karin Kronberg gjorde det fatala misstaget att av en slump spendera förra sommaren på vår gård. Hon och hennes sambo Ingvar fick ta del av fjolårets valpkull och eftersom de bor i radhus samt arbetar heltid var det absolut omöjligt att skaffa hund - för att inte säga fullkomligt fel i tiden. Så valpen Annelie skaffade dem istället och det funkade ju precis lika bra. Smart nog gjorde hon det genom att sälja sig själv till Karins dotter Emelie som omedelbart sa ja.

Emelie som vid det här tillfället bodde hemma hos Karin och Ingvar, ihop med sina två pälsdjursallergiska bröder, tyckte att tillfället var helt perfekt då Annelie faktiskt är en helt perfekt hund. Egentligen behövs ingen annan förklaring för den som gillar de här rackarna.

Denna våren bestämde sig Karin, Ingvar och Emelie återigen för att ha sina hästar här på bete och det är riktigt roligt. Eftersom det i år om möjligt är ännu mer fel i tiden för Karin och Ingvar att skaffa hund så är ju valpkorgen inga problem för dem att besöka. Emelie har flyttat hemifrån, Emelies bror som är allergisk likaså, de är hundvakt åt Annelie i princip dagligen beroende på vem som arbetar så det vore ju i det läget hel dumt att ha en hund till. Verkligen.

Nu är det så att Emelie även denna gång anser sig i stort behov av en ny liten vän och vi råkar av en händelse ha hela nio valpar som motsvarar hennes krav. Det här kan bli en riktig rysarföljetong vilket man som skrivintresserad inte kan missa.

Vem vinner slaget? Jag måste erkänna att jag är på Emelies sida men Karin verkar svår att övertyga. Ingvar är också en tuff match - han går inte närmare än fem meter till hundarna och det känns oroväckande. Vi har dock ett ess i ärmen... tikvalpen Beatrice... och första ronden tror jag att vi vann... eller vad tycker du?